~La petite Haydee~

Vet ni var Sveriges tredje universitet grundades? :)

Idag pratade jag med min mamma, eftersom jag ville fråga lite om jul och så. Vi kom även in på ämnet "Haydee och Haydees framtid" lite grann och jag sade att jag fortfarande inte visste var jag skulle befinna mig fr.o.m. januari. Då säger mamma, självklart: "i X-kommun finns det alltid plats". Jag skrattade till och sade "aldrig i livet".

Men på väg till skolan så började jag fundera lite. Det kanske inte alls vore så dumt att flytta hem ett tag. Skulle jag exempelvis bo hemma under januari-februari så skulle jag dels spara en hel del pengar, dels kunna få lite mer tid på mig att bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv och var jag vill fortsätta leva det, och dessutom så är det ju så tråkigt där hemma att jag säkert skulle bli klar med uppsatsen relativt snabbt eftersom det inte finns något annat att göra!

En bra plan, vad? Värt att fundera lite mer på, om inte annat...

"J ska till Spanien vid nyår" berättade S för mig på msn häromdagen. Nyår. Det är början av augusti nu, så det är ju inte direkt bråttom med nyårsplanerna så, men samtidigt så är det ju det ändå. För jag vill, ursäkta mig mina kompisar hemma-hemma, inte fira nyår i Finland. Men var ska jag göra det istället? Sverige? Österrike? Tyskland? Portugal? Var?

Skulle man boka resorna nu så skulle man säkert hitta rätt billiga resor. Men vem vet var de befinner sig om mer än 4 månader? Ingen.

Dessutom så vet jag ju inte var jag kommer att befinna mig sedan från och med nästa år. Till Finland vill jag inte flytta, och oavsett var i värden jag kommer att vara så borde jag nog stanna lite längre än bara ett par dagar hemma i Finland också, nu när jag inte varit där sedan början av mars. Jag tror att familjen, släkten och kompisarna blir lite småsura annars.

Småsur blir jag på mig själv snart också, för inte kan det vara sant att jag inte har någon som helst aning om vad jag kommer att göra efter dessa månader här i Tyskland. Vill jag stanna här lite längre? Ja, kanske. Men vad ska jag göra i så fall? Och hur blir det med min utbildning som jag fortfarande inte blivit klar med i Sverige. Men är det en tillräckligt bra anledning att återvända till Sverige, bara att bli klar med uppsatsen? Visserligen skulle det vara relativt lätt för mig att få jobb där, men av någon anledning känns det som att det inte är det jag vill göra just nu. Det skulle kännas som en besvikelse på något sätt. Att bara _nöja sig_ med någonting, när man egentligen vill något annat. För så känns det just nu. Men vad det här annat är, det vet jag inte.

Man spelade precis Nelly Furtados I'm like a bird på radio. "I'm like a bird, I'll only fly away. I don't know where my soul is, I don't know where my home is." Varför känns det alltför bekant på något sätt....?

Via Pumans dotter hittade jag denna personlighetstest.

Enligt har jag följande personlighetstyp:

Varmhjärtade, noggranna och populära. Sätter andras välbefinnande framför sitt eget. Stark pliktkänsla. Ansvarsfulla. Värdesätter traditioner och trygghet. Vill vara till nytta för andra. Behöver uppmuntran för att må bra. Välutvecklat sinne för form och funktion.

Karriärer som skulle passa mig är:

Sjuksköterskor, lärare, administratörer, hemkunskapslärare, barnomsorgspersonal, familjerådgivare, präster, kontorsansvariga, personalvetare, socialarbetare, ekonomibiträden, redovisningsansvariga, tandsköterskor, hemmafruar/hemmamän, receptionister, religionslärare, talpedagoger.


Inte helt fel tror jag..? :)

Missförstånd. Det är jobbigt när det blir missförstånd. Då blir folk bara sura, besvikna, ledsna osv. Precis så blev det igår. Och allt på grund av misslyckad kommunikation. Eller brist på kommunikation.

Men idag har det kommunicerats och missförståndet är ett minne blott. Idag är jag glad. Mycket glad. Det är ett trevligt tillstånd att sluta dagen med. Gute Nacht aus Deutschland! Eller något. Nu orkar jag inte ens bry mig om eventuella språkfel! :)

Idag hade jag fått ett nytt paket. Lite mindre än det igår, men en väldigt trevlig överraskning. P frågade efter min adress för några dagar sedan för att kunna skicka mig ett vykort. Men i stället för ett vykort, eller nja, i stället kan man ju inte säga eftersom det fanns ju ett vykort där inne också, låg en bok: O Principezinho! För er, eller närmare sagt oss, som inte kan portugisiska, så heter boken på svenska Lille Prinsen.

Jag blev så glad över boken! Jag hade dock bråttom ner till mina kursare som väntade på mig, så jag lämnade bara boken på sängen. Nu när jag kom tillbaka till mitt rum och öppnade boken så hittade jag följande text:

"Ma Petite [Haydee],
I was walking with a friend in the shopping mall when she wanted to go into a bookstore. I walked in with her just for the company, but as soon as I stepped in, this bookstore gained a new meaning. I remembered: "[Haydee] and Le Petit Prince!". Right away I knew I had to offer you the Portuguese edition.

I had never read this book but now, thanks to you, I discovered this fantastic story and you'll always be Ma Petite [Haydee] who fell from a star and even after you went back to your star, you'll always be there smiling for me. In my heart: In the stars!

There are hundreds, perhaps millions, of people that I could have met. But I met you. Now, I care about you as the Petit Prince cares about his flower (without the flower's cranky mood =P). His flower... similar to all the other flowers in the universe, but unique for him - like you are for me! Unique.

Thank you for being you.
Thank you for giving me the opportunity to care about you.
Thank you for being a friend.
Thank you for being a friend, forever.
Thank you for everything.
Thank you.
Thank you!

Big kiss for you and see you really soon!

[P]"

Tårar. Leende. Mer tårar. Jag är så lycklig som har sådana här härliga människor som mina vänner. Mer än så kan jag inte säga nu.

Bara för att jag haft en trevlig dag idag, med en lång promenad i centrumet fick jag nu ett hemskt huvudvärk. Alltså går jag och lägger mig nu.

Imorgon ska jag försöka hinna svara på era kommentarer samt visa några bilder. Gute nacht!

Jag får folk att gråta.

Även killar.

Normalt så tror jag att det är dåligt, men de sammanhang som folk gråter p.g.a. mig är sådana som får mig att undra om det inte ändå beror på att de tycker om och bryr sig om mig..

I sådana fall är jag rörd.

Ni betyder så mycket för mig också....

Nu har jag kommit ett steg närmare beslutet om att flytta till Tyskland om en månad. Att det dröjer så här länge innan allt är klart är väldigt påfrestande. Det vore skönt att veta vad jag gör om en månad liksom. Sedan frågar alla kompisar om saken varje gång jag träffar dem eller pratar med dem. Trevligt självklart att de bryr sig, men för mig själv så ökar det bara stressen.

Idag när jag öppnade brevet var första tanken "HJÄLP!" och sedan kom ångesten. "Nu måste jag fixa det här och det här och det här!". "Är det verkligen en av mina sista veckor i Sverige??". "Måste jag verkligen berätta nyheten för V & I & co som hade sett fram emot att ha mig här nästa termin också?"

Samtidigt känner jag nog fortfarande att jag måste härifrån, i alla fall ett tag. Jag har mått så dåligt på sistone när jag behövt förbereda mig för att de allra flesta av mina kompisar lämnar mig här. Mitt liv här känns så tomt redan nu efter U, men ännu tommare blir det varje gång någon åker.

Idag är det As tur. A är en av de personer som jag kommit allra närmast, även om vi träffas väldigt sällan. Det har bara funnits en "connection" från början. Så idag blir det piknik för hans skull. Förhoppningsvis kan jag träffa honom i Italien senare den här månaden.

Nåja, nu har jag väl fått skriva av mig lite. Tack för det.

L är tillbaka!

När G insisterade på att jag skulle komma och äta middag med "familjen", utan att avslöja varför visste jag att det var något speciellt på gång. Och när han avslöjade att det inte handlar om en födelsedag eller något liknande så visste jag att det är någon av "de gamla" som kommer tillbaka. När jag frågade om så var fallet så ljög han.

När jag kommer fram till As lägenhet ikväll så sitter alla redan vid matbordet. Medan jag tar av jackan och skorna så öppnas dörren till As rum och där står L!

Vilken rolig överraskning! Mer sådana här tack!

(För övrigt måste jag bara beundra all den mat som jag fick provsmaka idag! Spanjonerna kan sin sak, precis som italienarna, tjeckerna...)