~La petite Haydee~

Hyvää 50-vuotissyntymäpäivää Nukkumatti!

Grattis på 50-årsdagen John Blund!

Från Österrike kommer jag tillbaka på måndag, och ska som sagt direkt till arbetet. Kollegan J frågade redan om jag inte ska ta ledigt då också; om jag kommer att orka jobba direkt efter resan. Nå, vi får se om jag orkar. :) Det sköna är att jag bara kommer att jobba mån-tors den veckan. På torsdagen kommer C från Bielefeld och stannar hela helgen! På fredagen kommer vi att gå och titta på fotboll! Fortuna spelar mot Arminia och min första fotbollsmatch är ett faktum! :) Det handlar "bara" om 2. Bundesliga, men någonstans måste man väl börja!

Får bara se till att det inte blir för mycket Glühwein kvällen innan.. ;)

Min kompis K har en gammal släkting i ett ålderdomshem här i närheten. K hälsar på hos honom en gång i veckan, dels för att mannens familj bor långt härifrån och hans egna kompisar och bekanta är redan döda, och dels för att han tycker att det är trevligt att hälsa på hos denne man.

Igår var han igen där och de hade tillsammans tittat på mannens bilder från 1920-talet. Dessutom berättar mannen gärna om sitt liv som exempelvis innehåller krig i Afrika och krigsfångenskap i USA. Han har behållit alla sina bilder fr.o.m. 1920-talet och dessutom skrivit väldigt många dagböcker som han alla har kvar i sina skåp.

Jag tycker att sådant här är så otroligt intressant! K sade precis på Skype att jag gärna får följa med någon gång, men jag vet inte. Vore inte det konstigt? Samtidigt.. tänk att få höra allt han har att berätta om ? Att få se alla hans bilder?

Jag får gåshud bara av tanken. Det vore så intressant.

Chris

Jag har en kompis som jag kallar för Chris. Han riktiga namn är Christian. Men sedan har jag en annan kompis som även han heter Christian. Att någon får för sig att kalla även denna andra för Chris får mig att få panik. "Nej, han är Christian."

För jag känner även Christoph. Två stycken Christophs. Varav den andra har börjat skriva bara "Chris" i slutet på sina mail. Det gör mig förvirrad.

För att inte glömma de två Christophs jag har i Sverige.

Och ja, gissa vad min nya granne heter!?

På jobbet har vi fyra Charlottes. Och på vår avdelning skulle ännu en ha börjat, men gör nu ändå inte det. Kanske bra så.

Fast å andra sidan. Redan i min lillebrorsans skolklass hatte de fem stycken pojkar med samma namn. För att göra lärarens jobb ännu svårare hade två av dem ett efternamn som började på K och två ett på H.

Mitt namn orsakar förvirring här. Och då pratar jag inte ens om efternamnet. "Ursäkta, vad sa du?"


I förrgår och igår träffade jag Hs syster. Hon heter Cordula. Det var ett fint namn. När jag väl förstått vad hon sa. :)

Fascinerande, detta med namnen. I alla fall på en söndag som denna.

Toppen...

Att mina golv är kalla har jag inte kunnat undvika att märka. Stengolv utan golvvärmning = kalla golv.

Men vad jag inte kunde förvänta mig är att min madrass håller på att få fuktskador pga detta!!

Det blir en resa till Ikea så snart jag orkar med folksmängder (= förhoppningsvis nästa vecka) för att köpa en säng*. Och vips var en massa pengar borta igen.. :(

* Jag har inte haft någon säng sedan februari. När jag flyttade till den nya lägenheten med V i början av året så hade jag ju typ inga pengar alls och köpte därför bara en madrass. Men egentligen har det varit rätt skönt att bara ha en madrass, jag har inte behövt någon riktig säng. Inte tills nu iaf...

Synd att det behövdes ett dödsfall av en känd person innan man tog upp ämnet depressioner i media...

R.I.P. Robert Enke

"Hej min lillasyster. Hoppas att du har det bra. Vi saknar dig! Hälsningar från S, R, Y, M och B. Vi älskar dig!"

Att man kan vara så lycklig och ledsen på samma gång....

Alla åren i Sverige, och även det här året här, har jag ofta gått hem från stan, sent på kvällen, mitt i natten, tidigt på morgonen. Jag har egentligen aldrig känt mig rädd. Även i situationen där andra känt sig hotade, har jag inte hunnit oroa mig för mig själv.

Idag gjorde jag det. Kom precis hem efter en trevlig kväll med M. Han erbjöd sig att ta mig hem, men eftersom han måste jobba morgon och eftersom vädret var fint så sade jag att jag går.

Efter att ha kommit ut från stadscentrumet och till en av de lite större vägarna, ser jag en man som kommer ur sin bil och börjar gå före mig. Han tittar lite för många gånger tillbaka för att jag ska tycka att det är helt normalt och därför så bestämmer jag mig för att inte gå över gatan där han gör det och där jag normalt skulle göra det. I stället svänger jag till höger och följer den andra större vägen. Jag ser mannen gå över gatan och fortsätta rakt framåt, men titta bakåt till mig. Jag fortsätter framåt och även om min sida av den stora vägen är mörkare och närmare buskarna än vad den andra sidan vore så tänker jag att det är bättre att hålla sig lite längre borta från mannen som "skulle kunna få för sig att komma genom parken på något sätt". Jag tittar mot andra sidan av vägen men ser varken honom eller någon annan. Dock efter några meter så får jag för mig att titta bakåt en gång till och då ser jag att samma man kommit tillbaka, gått över gatan och nu följa efter mig.

Jag kommer till trafikljuset där jag nu måste gå över gatan för att komma hem. Ljuset är rött och mannen hinner komma närmare. En polisbil kör till korsningen och väntar snällt tills vi, jag före och mannen efter mig, hunnit gå över gatan. Sedan ställer jag mig till nästa övergångsställe men eftersom jag inte har någon som helst lust att vänta tills mannen är vid mig och eftersom polisbilen kört iväg så går jag mot rött. Mannen följer efter. Då börjar jag gå lite snabbare.

Jag hinner bara ta några steg innan jag hör en bil. På något sätt kände jag på mig att det var som jag behövde lägga märke till och därför så vände jag mig om för att se att det är den redan förbi körda (??) polisbilen som vänt tillbaka och som nu stannade vid mig. Polismännen i bilen frågar mig om allt är bra med mig och jag svarar att jag tror det. "Ja, vi tänkte att det såg lite suspekt ut med Er ensam här och den där mannen efter Er. Känner Ni honom?" "Nej, det gör jag inte, men han har varit efter mig ett tag nu." "Bor ni långt borta?" (Nu går mannen förbi) "Nej, jag bor på X-gatan." "Var ligger det?" "Först Y-gata till höger här framme och sedan Z-gata och sedan är det X-gatan." "Vänta här med oss en så går han före." Här gör dock deras apparat ett ljud och de får ett rop eller vad det nu heter på svenska. Alltså måste de åka. "Om det är något som helst, ring 110, ok??" Jag lovar göra det. Så var de borta.

Mannen var nu lite längre borta, men fortfarande på samma gata. Han hade tittat tillbaka en gång medan jag stod med polisen och en gång efter att polisen åkt iväg. Då tar jag fram mobilen och messar M för att kolla om han fortfarande är vaken. Skriver ett halvskummt sms och en förföljare och polisen och det dröjer inte många sekunder innan telefonen ringer. Då ser jag mannen svänga till gatan till höger. När jag kort därefter är där lyckas jag inte se vart han tog vägen och därför så kändes det rätt bra att ha någon i telefon, även om jag egentligen bara ville höra att han skulle svara om jag behövde ringa. Efter att jag berättat hela historian lät M mig inte lägga på förrans jag var inomhus hos oss och under tiden sade han flera gånger att han borde tagit mig hem och frågade även flera gånger om jag verkligen mådde bra.

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag denna gång kände på mig att allt inte stämde. Jag kan ju inte säga att något skulle hänt om inte polisen eller M varit tillgängliga, men ... jag brukar lita på min känsla och i sådana här fall har det alltid funkat bra. Alltså är jag rätt glad över att jag inte behövde vänta och se vad som skulle hänt om.....

V på msn:

[V] säger:
[n] said that [i] said that someone said that you were coming to stockholm?

Idag var det äntligen dags för läkarundersökningen som arbetsgivaren min ville att jag skulle genomgå. Jag hade pratat om det tidigare med mina kollegor och de sade t.ex. att man inte behöver ge blod. Konstigt tänkte jag, eftersom vikten på undersöknigen var infektionssjukdomar. Och oooojaaa, blod togs det. Inte var det ens lite blod. Men, jag har aldrig haft något problem med nålar och det gick bra idag också. Förutom när hon receptionisten/undersköterskan sade "hoppsan" när hon precis stuckit nålen i min arm. Heh, tack, det är ju precis det man vill höra då! :)

I vilket fall som helst så var det ett trevligt besök: hon undersköterskan började med att fråga om jag kom ursprungligen från Holland. Hon trodde även inte att vågen fungerade. Hon menade nämligen att "Ni kan inte väga XX kilos. Ni ser inte ut som att Ni väger XX kilos. Det kan inte stämma." "Jo då, jag tror nog tyvärr att det gör det. Tyskland..." Hon skrattade.

Att läkaren sedan, efter att ha fått höra att jag inte övar någon sport, sade: "inte? Ni ser så sportig ut." Hah, yeah right! Sedan var det även väldigt lustigt när hon försökte förklara, och VISA, hur vissa sjukdomar/infektioner är för att jag kunde svara om jag hade dem eller inte.

På jobbet lämnade jag in ansökan om semesterdagar, men som tur är lät jag Frau S kolla på lappen först. Hon menade nämligen att jag nog antagligen inte behöver ta dagarna från mina semesterdagar, utan från något som hette något i stil med "speciell semester". Hon sade att begravningar räknas till sådant.

Sedan hann jag bara hem innan L ringde och sade att hon och Ha var på väg med byrån hon lovat mig. Alltså finns det lite mer möbler i lägenheten nu.

Och efter väntade ännu flera trevliga överraskningar. Jag har nämligen blivit inbjuden till en annan intervju i München, samt en här !! Problemet med den här är att den är först om en månad. Så nu undrar jag om jag skulle kunna maila tillbaka och fråga om det vore på något sätt möjligt att få en tid i slutet av den här månaden, eftersom jag tänkt vara i Finland i juli.. Får man göra sådant??