~La petite Haydee~

"Hej min lillasyster. Hoppas att du har det bra. Vi saknar dig! Hälsningar från S, R, Y, M och B. Vi älskar dig!"

Att man kan vara så lycklig och ledsen på samma gång....

Alla åren i Sverige, och även det här året här, har jag ofta gått hem från stan, sent på kvällen, mitt i natten, tidigt på morgonen. Jag har egentligen aldrig känt mig rädd. Även i situationen där andra känt sig hotade, har jag inte hunnit oroa mig för mig själv.

Idag gjorde jag det. Kom precis hem efter en trevlig kväll med M. Han erbjöd sig att ta mig hem, men eftersom han måste jobba morgon och eftersom vädret var fint så sade jag att jag går.

Efter att ha kommit ut från stadscentrumet och till en av de lite större vägarna, ser jag en man som kommer ur sin bil och börjar gå före mig. Han tittar lite för många gånger tillbaka för att jag ska tycka att det är helt normalt och därför så bestämmer jag mig för att inte gå över gatan där han gör det och där jag normalt skulle göra det. I stället svänger jag till höger och följer den andra större vägen. Jag ser mannen gå över gatan och fortsätta rakt framåt, men titta bakåt till mig. Jag fortsätter framåt och även om min sida av den stora vägen är mörkare och närmare buskarna än vad den andra sidan vore så tänker jag att det är bättre att hålla sig lite längre borta från mannen som "skulle kunna få för sig att komma genom parken på något sätt". Jag tittar mot andra sidan av vägen men ser varken honom eller någon annan. Dock efter några meter så får jag för mig att titta bakåt en gång till och då ser jag att samma man kommit tillbaka, gått över gatan och nu följa efter mig.

Jag kommer till trafikljuset där jag nu måste gå över gatan för att komma hem. Ljuset är rött och mannen hinner komma närmare. En polisbil kör till korsningen och väntar snällt tills vi, jag före och mannen efter mig, hunnit gå över gatan. Sedan ställer jag mig till nästa övergångsställe men eftersom jag inte har någon som helst lust att vänta tills mannen är vid mig och eftersom polisbilen kört iväg så går jag mot rött. Mannen följer efter. Då börjar jag gå lite snabbare.

Jag hinner bara ta några steg innan jag hör en bil. På något sätt kände jag på mig att det var som jag behövde lägga märke till och därför så vände jag mig om för att se att det är den redan förbi körda (??) polisbilen som vänt tillbaka och som nu stannade vid mig. Polismännen i bilen frågar mig om allt är bra med mig och jag svarar att jag tror det. "Ja, vi tänkte att det såg lite suspekt ut med Er ensam här och den där mannen efter Er. Känner Ni honom?" "Nej, det gör jag inte, men han har varit efter mig ett tag nu." "Bor ni långt borta?" (Nu går mannen förbi) "Nej, jag bor på X-gatan." "Var ligger det?" "Först Y-gata till höger här framme och sedan Z-gata och sedan är det X-gatan." "Vänta här med oss en så går han före." Här gör dock deras apparat ett ljud och de får ett rop eller vad det nu heter på svenska. Alltså måste de åka. "Om det är något som helst, ring 110, ok??" Jag lovar göra det. Så var de borta.

Mannen var nu lite längre borta, men fortfarande på samma gata. Han hade tittat tillbaka en gång medan jag stod med polisen och en gång efter att polisen åkt iväg. Då tar jag fram mobilen och messar M för att kolla om han fortfarande är vaken. Skriver ett halvskummt sms och en förföljare och polisen och det dröjer inte många sekunder innan telefonen ringer. Då ser jag mannen svänga till gatan till höger. När jag kort därefter är där lyckas jag inte se vart han tog vägen och därför så kändes det rätt bra att ha någon i telefon, även om jag egentligen bara ville höra att han skulle svara om jag behövde ringa. Efter att jag berättat hela historian lät M mig inte lägga på förrans jag var inomhus hos oss och under tiden sade han flera gånger att han borde tagit mig hem och frågade även flera gånger om jag verkligen mådde bra.

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag denna gång kände på mig att allt inte stämde. Jag kan ju inte säga att något skulle hänt om inte polisen eller M varit tillgängliga, men ... jag brukar lita på min känsla och i sådana här fall har det alltid funkat bra. Alltså är jag rätt glad över att jag inte behövde vänta och se vad som skulle hänt om.....

V på msn:

[V] säger:
[n] said that [i] said that someone said that you were coming to stockholm?

Idag var det äntligen dags för läkarundersökningen som arbetsgivaren min ville att jag skulle genomgå. Jag hade pratat om det tidigare med mina kollegor och de sade t.ex. att man inte behöver ge blod. Konstigt tänkte jag, eftersom vikten på undersöknigen var infektionssjukdomar. Och oooojaaa, blod togs det. Inte var det ens lite blod. Men, jag har aldrig haft något problem med nålar och det gick bra idag också. Förutom när hon receptionisten/undersköterskan sade "hoppsan" när hon precis stuckit nålen i min arm. Heh, tack, det är ju precis det man vill höra då! :)

I vilket fall som helst så var det ett trevligt besök: hon undersköterskan började med att fråga om jag kom ursprungligen från Holland. Hon trodde även inte att vågen fungerade. Hon menade nämligen att "Ni kan inte väga XX kilos. Ni ser inte ut som att Ni väger XX kilos. Det kan inte stämma." "Jo då, jag tror nog tyvärr att det gör det. Tyskland..." Hon skrattade.

Att läkaren sedan, efter att ha fått höra att jag inte övar någon sport, sade: "inte? Ni ser så sportig ut." Hah, yeah right! Sedan var det även väldigt lustigt när hon försökte förklara, och VISA, hur vissa sjukdomar/infektioner är för att jag kunde svara om jag hade dem eller inte.

På jobbet lämnade jag in ansökan om semesterdagar, men som tur är lät jag Frau S kolla på lappen först. Hon menade nämligen att jag nog antagligen inte behöver ta dagarna från mina semesterdagar, utan från något som hette något i stil med "speciell semester". Hon sade att begravningar räknas till sådant.

Sedan hann jag bara hem innan L ringde och sade att hon och Ha var på väg med byrån hon lovat mig. Alltså finns det lite mer möbler i lägenheten nu.

Och efter väntade ännu flera trevliga överraskningar. Jag har nämligen blivit inbjuden till en annan intervju i München, samt en här !! Problemet med den här är att den är först om en månad. Så nu undrar jag om jag skulle kunna maila tillbaka och fråga om det vore på något sätt möjligt att få en tid i slutet av den här månaden, eftersom jag tänkt vara i Finland i juli.. Får man göra sådant??

- 119 är antalet bilder jag hunnit ta idag

- 5 är antalet timmar jag varit ute och promenerat idag

- 6 är antalet jobbansökningar jag skickade iväg idag

- 90 är antalet euros det fanns i plånboken jag hittade och tog till polisen

- 14 är antalet år mina tvillingar fyllde ihop idag

- 2 är antalet bankkort som vägrade fungera idag

- 2 är även antalet King of Queens jag tänker titta på idag

Har precis ringt till min etiopiska familj för att gratta flickorna på födelsedagen. Vi pratade cirka 10 minuter och nu när jag kollade priset efteråt så var det typ 2-3 kronor!! Helt otroligt! Jag måste skaffa mig en bättre mikrofon och då kommer jag att kunna ringa folk oftare. Tacka vet jag Skype!

Men nu är jag ledsen i ögat. Jag saknar dem. Och de saknar mig. Både M och R frågade när jag kommer tillbaka och jag kunde bara inte säga att jag söker jobb här. :(

Ibland är jag bara för mycket, t.o.m. för mig själv.

För cirka en timme sedan ringde min mobil och när jag svarade så missade jag namnet på personen och företaget som hon ringde ifrån. Men när hon sade att hon gärna skulle bjuda mig in på en intervju så tänkte jag att ok, jag tackar ja och frågar om adressen så blir det bra. Vilket jag gjorde.

Problemet är bara att det hon inte sade när hon sade adressen, var i vilken stad adressen finns.

Jag har tackat ja till en arbetsintervju i München på fredag.

---

Uppdatering några timmar senare:

Jag ringde upp dem och berättade om missförståndet. De var beredde att vänta två veckor. Alltså verkar det bli en resa till Bayern för min del ändå. :)

Det stämmer verkligen: man måste inte ha kontakt konstant och ändå kan man känna kontakten när man väl är tillsammans. Riktiga vänner är riktiga vänner och förblir det också.

Jag har haft det underbart trevligt med mina besökare och är ledsen nu när de åkt. Jag vet dock att det kommer att kännas precis lika bra även nästa gång vi ses, oavsett var och när det är. Det känns bra.

En väldigt trevlig kväll blev det åter igen. Hos L var vi bara vi tre, hon, jag och N. Även om L och jag känner varandra redan sedan augusti förra året så är det ibland lite svårt att komma på saker man kan prata om. Alltså tänkte jag lite hur det skulle bli när jag kom dit och såg att det fortfarande bara var vi tre. Men orolig var jag helt i onödan. Vi hade hur kul som helst! Vi lagade lasagne tillsammans i Ls lilla lilla kök och den blev hur läcker som helst!! Ingen av oss hade lagat lasagne innan så vi var mycket stolta över oss. Och så var det inga problem alls med att prata på.

Trappan missade vi helt och hållet, vi satt hos L fram till 23 eller något. På väg till stan ringde vi dock till D och fick höra var de var. Alltså träffade vi en liten del av gruppen ändå. Trevligt trevligt.

Frågor:
-varför svarar inte folk på sms? L skickade sms till många av hennes och våra gemensamma kompisar och bjöd dem hos sig för lite lasagne (vi gjorde en JÄTTEportion) men typ inga svarade ens. Det tycker jag är oartigt.

-varför stirrar GAMLA gubbar så som dem gör?

-hur kan dessa gamla gubbar stirra så tydligt som de gör när frugan står bredvid?

-hur jobbigt måste det inte vara att jobba som dörrvakt på bargatan? Vi pratade en kortis med han som jobbade på stället där vi var på, och han hade väldigt väldigt gärna följt med oss någon annanstans :D

-hur länge tar det innan man börjar känna igen dialekter? Jag lyssnade länge på N igår innan jag frågade var han kommer ifrån. Och det visade sig att min gissning var helt åt skogen. Hans "dat" och "wat" kom inte als från Rheinland.. :D

-hur får jag upp möblerna som Ls föräldrar snart kör över hit? Vi bor som sagt på fjärde våningen i ett hus utan hiss.

Igår ringde förresten en av släktingarna i Bielefeld och föreslog att vi skulle åka tillsammans till begravningen i Finland. Snällt av dem att försöka göra det enklare för mig att åka med. Får se om det går..

Mielessä juuri nyt .. hmm.. där ser man.. jag börjar automatiskt skriva på det språk som jag senast använt... alltså, i huvudet just nu:

- solen skiner och himlen är härligt ljusblå. Så ska det vara fram till torsdagkväll om man vågar tro på Wetter.com.

- har precis skickat två mail till Köln där det finns två finska tjejer/kvinnor som båda verkar trevliga och nyfikna på att få träffa mig för att byta tankar om våra utbildningar som liknar väldigt mycket varandra

- har även precis skickat en ansökan igen. Tyvärr så blir det färre och färre ställen att söka till nu, eftersom det inte dyker upp så många nya annonser och de flesta av de gamla har jag redan sökt till.

- imorgon kommer M & A på besök. Det ska bli trevligt.

- folk planerar en övernattningsgrillning i parken i helgen. Hah. Det skulle ju kunna vara rätt intressant.

- idag ska försöka läsa ut sista boken till distanskurserna. Efter att ha skrivit en recension om den, är jag klar med de tre kurserna (hoppade av den fjärde, dels för att jag missade så mycket i början pga att jag inte hade tillgång till internet och dels för att jag tyckte att kursen inte var organiserad så bra. T.ex. har en av lärarna fortfarande inte svarat på mina två senaste mail som jag skickade i mars resp. april.) När jag gjort det, får jag äntligen börja med Die unendliche Geschichte av Michael Ende. En tegelsten på över 470 sidor.

- idag måste jag städa lite. Och handla måste jag också. Senast imorgon, för sedan är det stängt fram till tisdagen.

- det finns för övrigt mycket fler helgdagar här än i Sverige och Finland. Sedan februar då jag började jobba så hade vi 2 veckors påsklov och därtill var 1.5. och 21.5. helgdagar (ledigt var det även på fredag, 22.5.). På måndag 1.6. är det åter igen en helgdag och skolan har stängt även på tisdagen. Sedan är även 11.6. helgdag. Alla dessa dagar är väl inte helgdagar i Sverige, eller har jag helt fel?

Men nu vill jag inte sitta inomhus när vädret är så fint. Heejdåå!