~La petite Haydee~

Månadens inlägg ska den här månaden handla om födelsedagar. För en person som inte ens kommer ihåg sin egen ålder och som t.o.m. blandar ihop sin egen födelsedag med en gammal skolkamrats födelsedag, betyder inte födelsedagar jättemycket. Varför ska man egentligen fira att man blir ett år äldre? För inte händer allt detta åldrande ändå under en och samma dag, och förhoppningsvis blir man klokare och på alla sätt bättre under årets gång och inte på en enstaka dag.

Dock brukar jag vilja ha en födelsedagsfest ändå, eftersom det ger en möjlighet att få många av sina kompisar till ett och samma ställe vid samma tidpunkt. För mig är alltså födelsedagar en bra ursäkt till att ordna en liten mingelhappening dit även kompisar som bor kvar i Finland ibland dyker upp. 2007 hade jag en liten fest här i min nuvarande lägenhet. 2006 hade vi en stor 75-års fest tillsammans med två kompisar i Finland. 2005 festades det i min dåvarande lägenhet, precis som 2004. Varje år har de flesta av mina närmaste kompisar kunnat delta, och 2006 var vi ju väldigt många, vilket var härligt. Redan nu med över ett halvt år kvar till min födelsedag har jag börjar fundera lite var man skulle kunna ha en fest där folk från olika länder (för de har de flesta av S-folket också flyttat tillbaka till sina hemländer) kan komma. Det lutar sig mot huset i Finland igen…

Jag hann tyvärr inte vara med på Månadens inlägg i oktober, men tänkte delta den här månaden. Tack Tolken för påminnelsen!

Ämnet för månadens inlägg denna novembermånad är svenskhet och eftersom jag inte är svensk så är det lite svårt att veta vad jag ska skriva om. Därför så tänkte jag bara sätta mig ner och börja skriva.

Nu när jultiden börjar närma sig har det börjat dyka upp olika julprylar och annat i affärerna. Glögg är något typiskt svenskt, och det gillar jag. Däremot så är jag fortfarande inte riktigt säker på om svenskarna märkt att deras julmat är precis likadant med deras påskmat! Det här med must är ett välbeskrivande exempel på det: låt oss byta etiketten så blir julmust påskmust!

Att svenskar ska vara stolta stämmer säkert till stor del. Men samtidigt så tror jag inte att de är det. På något sätt känns det som att svenskar (nu talar vi verkligen om generaliseringar) försöker vara bättre än de egentligen är. Bättre än vad de vet att det egentligen är. Man ska visa utåt att man är bra på alla möjliga sätt. Man vågar inte visa sitt riktiga jag. Man vågar inte ens ha åsikter som kan tolkas som negativa av andra. Man säger hellre ”ja, den är helt okej” än ”nej, den tycker jag faktiskt inte om”. Svenskar vågar inte vara ärliga. Svenskar är konflikträdda.

Nu när jag börjar tänka efter så är svenskhet mest negativt för mig, i alla fall just idag, just nu. Jag kommer inte på en enda positiv sak om svenskhet. Däremot så vet jag och vill även skriva det här innan ni börjar hata mig alldeles för mycket för denna text, att det finns otroligt många härliga svenskar som jag redan fått lära känna och säkert kommer att få lära känna i framtiden. Förutom härliga svenskar finns det i detta land otroligt många underbara platser. Och (dags för avslöjandet som får även alla finländare som läser att hata mig) det är en fin känsla att stå på Medborgarplatsen / i Kungsträdgården tillsammans med tusentals svenskar och fira VM i ishockey… ;)

Månadens inlägg ska skrivar om ett för mig väldigt viktigt ämne, nämligen tvåspråkighet. Dock är det väldigt svårt, nästintill omöjligt att kunna välja vad jag ska skriva om, det är så mycket som är intressant och spännande och fascinerande när det gäller tvåspråkighet.

Fram till år 2001 var tvåspråkighet och tvåspråkiga personer likt med finlandssvenskar för mig. Finlandssvenskar kan ju svenska och finska, då måste de vara tvåspråkiga. Att min iranska kompis talade persiska hemma och finska med oss i skolan tänkte jag helt enkelt inte på.

Sedan flyttade jag till Sverige. Mitt allra första möte med tvåspråkighet var barnen i min första au pair –familj: de var infödda svenskar som dock hade bott i Frankrike i några år innan de flyttade tillbaka till Sverige. De äldsta barnen hade lärt sig flytande franska. De var tvåspråkiga.

Min andra au pair –familj var ett typexempel på en tvåspråkig familj då mamman var svensk och pappan fransmännen, och både svenska och franska användes i familjens vardag. Familjemedlemmarna var alltså tvåspråkiga.

Jag vet inte riktigt hur länge det tog innan jag började inse att även jag höll på att bli tvåspråkig. Jag tror nog att det var först när min andra au pair –mamma påpekade detta, d.v.s. efter cirka 1½ år i Sverige. Jag – tvåspråkig ? Nej! Det kan jag väl inte vara..

Men jo, det är jag visst. Tvåspråkighet hänger inte nödvändigtvis ihop med att man lär sig två språk som barn. Det som förvirrade situationen ännu mer med just mig (och alla andra finländare) är att jag ju läst svenska i skolan i Finland. Svenskan ändrades alltså, från att ha varit ett främmande språk för mig, till att bli mitt andraspråk.
Tvåspråkighet har varit den viktigaste delen av min utbildning också, då mitt huvudämne handlar om tillägnandet av andraspråk.

Hur definieras då tvåspråkigheten? Det är en väldigt svår fråga, och det finns nog nästan lika många svar som det finns svarare. Jag brukar oftast använda mig av Tove Skutnabb-Kangas (1981) fyra kriterier: ursprung, kompetens, funktion och identifikation. Ursprungskriteriet innebär att en person lär sig två språk från början eller mycket tidigt i livet. Kompetenskriteriet är svårare att beskriva då det finns flertals definitioner om hur kompetent man ska vara för att räknas som tvåspråkig: allt från att behärska sina språk fullständigt till att ha kommit i kontakt med ett annat språk än sitt eget. Funktionskriteriet innebär att man använder sina språk i din dagliga kommunikation. Identifikationskriteriet handlar om att den tvåspråkiga personen identifierar sig själv som tvåspråkig och/eller att man uppfattas som tvåspråkig av andra. Det räcker alltså med att ett av kriterierna stämmer, och i mitt eget fall menar jag både funktionskriteriet och identifikationskriteriet stämmer, kanske även kompetenskriteriet.

Ibland görs det en skillnad mellan simultan och successiv tvåspråkighet. Simultan inlärning av två språk är när en person parallellt lär sig två förstaspråk. Successiv inlärning av två språk är när barnet först lär sig ett språk, men redan i mycket unga år också ett andra språk på modersmålsnivå

En av enligt mig mest intressanta sakerna med tvåspråkighet är det som kallas för kodväxling, d.v.s. att den tvåspråkiga personen använder sina språk samtidigt, eller närmare sagt hoppar mellan sina två språk. Man kan låna in enstaka ord från det andra språket, eller så kan man helt enkelt hoppa emellan de två språken när man talar om olika ämnen. Själv kodväxlar jag nog mest i form av enstaka ord.
Det är fortfarande många som inte har kunskaper i ämnet som ser kodväxlingen som bristande språkkunskaper, vilket de flesta av språkforskare inte håller med om. Tvärtom menar man att det krävs stark språklig kompetens för att kunna kodväxla. Kodväxlingen ger tvåspråkiga ”en möjlighet att till fullo utnyttja sin språkliga potential och spela på hela sitt språkliga register på ett sätt som enspråkiga saknar möjlighet till”, som Inger Lindberg skriver här.

När det gäller andraspråksinlärning är det mycket som spelar in och det finns flera faktorer som påverkar hur väl man tar till sig det nya språket. Exempelvis är det av främsta vikt att man både får tala och höra språket i fråga i stor utsträckning. Även olika sociala, psykologiska och pedagogiska faktorer spelar in: för en persons språkinlärning är det viktigt att såväl personen själv som andra i omgivningen är positiva till målspråket och dess inlärning. Även samhällets attityder till barns förstaspråk spelar en stor roll.

Mer om månadens inlägg kan ni läsa här.

Igår hade det varit dags för ännu ett månadens inlägg hos Tolken. Den här månaden har gått så fort att jag nästan höll på att glömma hela månadens inlägg. En dag för sent, och inte riktigt en sådan reseberättelse som ni andra skrivit, men.. here we go!

Jämfört med vissa har jag rest väldigt lite. Jämfört med vissa andra har jag rest väldigt mycket. Jag har gjort många härliga resor: några med familjen, några med kompisar, några med kärleken. Vissa resor har tagit mig till grannländer, vissa andra lite längre bort. Vissa resor har varit solsemestrar, vissa andra storstadssemester och resten besök hos vänner, släkt och bekanta. Resorna har skapat några mindre roliga minnen, men oftast väldigt många roliga och fina minnen.

Att resa kommer jag aldrig att sluta göra. Det kan jag bara inte, suget och behovet är för starka. Det finns så många länder, så många världsdelar, så många platser och i synnerhet så många människor jag vill kunna uppleva under mitt liv.

Dock måste jag göra en ganska jobbig resa innan jag kan fortsätta upptäcka omvärlden. Denna resa är något jag måste göra själv. Inom mig.

Pass, karta, reseförsäkring, biljetter, resväskor – allt sådant är onödigt på denna resa. Det som i stället krävs är ett bestämt mål och mycket styrka. Målet har jag klart för mig, det är styrkan som jag ibland betvivlar om jag har. Men med lite suomalainen sisu fixar jag det nog.

Jag tänker inte gå mer in på detaljer, vill inte göra det här alltför personligt. Men resan har jag påbörjat redan och jag har tänkt fortsätta ”skicka små vykort” i form av blogginlägg så ofta som jag kan. :)



Andra som skriver (brukar skriva?) är
Tolken, Pumans dotter, Annelies andra blogg, Tobson på svenska, Korkek, Barajagjohanna, Betraktelser från omvärlden, Nytt under solen, Brazilian Linda, Frankrikeliv, Nejma i Marocko, Krokofanten i Frankrike, Jove, Pantoufle, Tokyo Tidbits och Vilse i Tapaslandet.

Månadens inlägg denna aprilmånad är att flytta.

Jag sade precis för några dagar sedan till Ms Jäätine att enligt mig är det både spännande och hemskt att flytta. Spännande är det för att man vet att man kommer till ett nytt ställe/en ny livssituation, och hemskt är det för att man måste lämna ett annat ställe, en annan livssituation bakom sig. Sedan kan det ju bli lite stressigt med packandet och flyttstädning och allt sådant. Samtidigt som det är en skön känsla att kunna göra rent sitt nya hem och att kunna börja packa upp och ställa saker på sina nya platser.

Under mina 25 år har jag hunnit flytta relativt många gånger, nämligen åtta gånger.
Första gången var redan innan jag hann fylla mitt första år då vi flyttade till huset där jag växte upp. Minnena från den flytten är inte många..

Eftersom jag gick i gymnasiet i samma kommun som jag är uppväxt i, så var det aldrig aktuellt att behöva flytta. Men när jag tog studenten, kände jag att jag behöver komma bort. Detta resulterade i att jag flyttade hemifrån till en stad i sydvästra Finland (nära Åbo). Den flytten har jag aldrig ångrat. Även om jag behövt bo hemma hos mina föräldrar två somrar efter det, så känns det fortfarande som att det var lagom tid att ta steget och flytta hemifrån.

En annan flytt som jag aldrig ångrat är den till Sverige. Mitt liv skulle säkert se helt annorlunda ut om jag inte hade vågat ta beslutet om ett nytt hemland. Det jag inte förstår är hur jag lyckats skaffa mig så otroligt många saker under mina knappa sex år (herre gud, har jag bott i Sverige i sex år?!?!) här. När jag kom till Sverige hade jag med mig en resväska, en ryggsäck, en handväska och min radio. Nu behöver jag så mycket grejer om jag åker och hälsar på hos Ms Jäätine i Åbo t.ex.! Det kanske var en överdrift men aldrig skulle jag klara en flytt ensam med tåg och båt nu!

Den 20:e var i förrgår, men eftersom jag är lite långsam av mig så kom jag på det först nu. Den 20:e innebär ju Månadens inlägg, något som jag deltagit i en gång tidigare (även då några dagar försenad i och för sig..).

Marsmånadens tema är sjukvård, vilket jag anser vara ett väldigt svårt ämne att skriva om.
För det första så har jag svårt att komma på skillnader i sjukvården mellan Sverige och Finland och kan därför inte skriva något intressant inlägg om hur exotiskt det är i Sverige alt. Finland. För det andra så har jag faktiskt ganska lite egen erfarenhet av sjukvården. Jag har aldrig legat på sjukhus själv och inte heller har jag varit och hälsat på andra som legat där längre perioder.

Men någonting måste man ju ha att bidra med, så jag tänkte skriva några ord om min framtid. Nu vet jag inte om jag kommer att leva resten av mitt liv här i Sverige, men helt omöjligt är det inte. Och blir jag gammal här så finns det en risk att jag hamnar på ett ålderdomshem någon gång. Det skrämmer mig lite av många anledningar, men inte minst av språkliga skäl.

Som finländare i Sverige, eller närmare sagt sverigefinne, har man det nog ganska bra då det finns finskspråkiga ålderdomshem och finskspråkig hemtjänst. För det är inte helt ovanligt att flerspråkiga personer förlorar sina andraspråk på ålderns höst. Ibland kan inte en gammal moder/fader tala med sina egna barn för att barnen inte fått lära förälderns modersmål. Tänk hur dragiskt!? Så även om vi skulle bortse från mitt stora språkintresse så skulle det nog vara ganska smart om jag använde finska som språk för uppfostran av mina framtida barn.

Andra som skrivit om sjukvård är:
Tolken, Pumans dotter, Annelie, Emma, Barajagjohanna, Thérèse, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia & Roberth, Krokofanten och Pantoufle.