~La petite Haydee~

På jobbet har vi "teammöten" och "teamdagar". Idag hade vi igen en teamdag. Och under vår teamdag så hade vi lite grupparbete. I min grupp hade jag A (Fitness Studio -A), A2 och K. K arbetar bara halva dagar, alltså går hon alltid hem efter lunchen. Våra teammöten är varje fjärde onsdag, efter den normala arbetstiden. Alltså hinner K vara borta från jobbet i närmare sex timmar, innan hon kommer tillbaka för att delta i mötena.

Jag minns inte längre hur vi kom att prata om mötena i vår grupp idag, men jag tyckte att det var så intressant att höra K säga: "när jag kom och såg er nu i onsdags så tänkte jag "herre gud, hur de ser ut!". Jag ser ju er oftast bara på förmiddagarna, och har aldrig sett er se så slitna ut som ni gjorde i onsdags. Det skrämde mig."

Alltså skrämmer vi t.o.m. våra egna halv-dag-arbetande kollegorna också med vår slithet efter jobbet.... na toll!

"MANN BIN ICH FROH DASS DU WIEDER HIER BIST!!!!!"
(Den mest passande översättningen enligt mig vore ungefär "gud vad glad jag över att du är tillbaka!)

Detta är vad kollegan J välkomnar mig med när jag kommer tillbaka från pausen. (*) I gruppen finns förutom J tre illröda, skrikande barn. När jag gick till pausen började P1 gråta, vilket P2 redan gjorde sedan tidigare. Cirka fem minuter efter detta hade även A vaknat och så klart börjat skrika direkt. Så snart J tagit upp A, och därför lämnat P2 på golvet, hade han börjat skrika mer. Och P1 som även han ville bli buren hade ju så klart även han börjat skrika ännu mer. Tre skrikande barn, två arm, en människa. Ibland är det bara för mycket. Eller för lite, beroende på hur man tänker. Men tro mig, J var helt slut när jag kom. Hon menade verkligen det hon sa. Hon hade nog aldrig varit så glad över att se mig som hon var idag.

Jag tyckte så synd om henne.

Tre minuter senare sitter vi med tre glada barn i vår myshörna: P1 och A "läser" böcker med mig och P2 dricker sin mjölk J äntligen kunde värma upp åt honom. Värsta mysstunden. ;) Ibland är jag bara för nöjd. :D


(*) Det hon därefter säger är inte något man ska publicera här i bloggen.. det handlade om barn - flyga- genom - fönster - snart...

Ensam med två barn. Borde vara barnalek.

War aber es nicht.

Jag har ingen tålamod.

Jag tycker att det är skitansträngande att ha ett barn som skriker hela tiden! Och därtill ett som skriker för att han inte får tillräckligt uppmärksamhet.

Kollegan J (som inte fick vara i vår grupp utan fick hjälpa till i en annan hela dagen idag): "du har lyckats få båda våra svåra barn". Ja, tack, jag har märkt det redan...

Men eftersom det första turned out to be ett normalt barn (säger jag så här 2-4 veckor senare..), så ger jag väl inte upp med detta andra.

På något sätt känns det som att mitt liv består just nu av jobb, (jobb, jobb, jobb, jobb, jobb, jobb, ...), fest och gym. Så verkar det när jag tänker på hur mina veckor sett ut och hur planerna för denna vecka och även de kommande veckorna ser ut. Gymmet har jag redan skrivit om idag, alltså tar jag nu jobbet.

Jobbet suger!

Okej, riktigt så illa är det inte. Det finns mycket där som känns bra. När barnen är som snällast och gulligast, är de härliga! Några av kollegorna är toppen och det är verkligen roligt att göra saker med dem!

Och.. ja, det var det.

Idag har mitt nyaste ansvarsbarn nästan gjort mig galen med sitt skrikande och gråtande. Man märker att jag inte är helt fit, för tålamodet var verkligen inte på topp idag. Höll på att kasta ut honom genom fönstret. Typ. Okej, inte riktigt så illa, men var ett tag riktigt trött på att ha ett skrikande barn i famn. Han kan vara riktigt gullig och gosig när han vill det, men det är inte ofta det hänt sedan han började måndagen förra veckan. Liten är han också. Bara 6 månader gammal. Alltså kan han verkligen skrika.

Cheferna (ja, även den andra har börjar förändras..) kommer med nya konstigheter och regler och klagomål och allt möjligt varje dag känns det som. Jag fattar helt enkelt inte hur de tänker. Tvärtom tvivlar jag om de ens gör det. Fattar de inte att vi inte kan göra 10 saker samtidigt? Fattar de inte att vi (okej, J och jag inte, vi har ju bara fyra för tillfället) har för många barn och för lite personal? Fattar de inte att vi inte kan göra allt de vill, om vi inte vill jobba över varenda dag (vilket vi ändå gör, för vi kommer aldrig i tid från jobbet..)? Vi lever varje dag under press och stress och det blir bara värre och värre varje dag. Fler och fler av oss känner att det inte längre är roligt att komma till jobbet. Fler och fler börjar ifrågasätta hur länge vi vill jobba kvar.

Efter yogan stannade A, E och jag i en timme och klagade om jobbet. En timme och bara om saker som inte borde få vara så som de är. Om jag inte varit så otroligt hungrig och känt mig total trött så hade vi säkert kunna stanna en till..

Hur ska det gå vidare...?

En halv timme innan hon ska sluta, kommer min kollega J fram till mig och ser smått skräckslagen ut. "J [vår andra chef] kom precis och sade att jag måste till byrån 5-10 min innan jag ska gå hem."

Fem minuter senare såg jag henne igen och panik var inte långt ifrån.

Efter det såg jag inte henne mer idag. Inte heller svarade hon på mitt sms som jag skickade efter att hennes arbetstid tagit slut.

Jag har ingen bra känsla om det här.. :(

---

Ok, direkt efter att jag publicerat det där så kommer svaret från J. Och nu är jag så sur på mina kollegor på en av avdelningarna! I stället för att komma direkt till oss så går det bakom vår rygg till chefen och klagar på att vi inte stöttar dem tillräckligt! Och i stället för att denna chef ska komma och säga något till båda oss, så går hon och pratar med J som hon redan har problem med.
Ibland är jag bara så trött på arbetsplatsen min!!

Ååh, en av mina familjer på jobbet gav mig en blomma idag. *me like*

Annars gick dagen bättre än vad jag hade tänkt mig. Hade nämligen en dålig natt bakom mig; hade svårt att somna igår och sedan kl 4 i morse så var jag vaken varenda timme och sov väldigt dåligt däremellan.

Alltså var jag allt annat än välberedd när vårt fjärde barn, mitt tredje ansvarsbarn började idag. Och som jag säkert sagt tidigare också, så är det inte barnen som jag har svårt med, utan föräldrarna. Och även detta föräldrapar var väldigt trevligt, så det är inte så jag menar när jag säger att jag har svårt med dem. Det jag menar är att jag är väldigt bra med barnen. Det vet jag redan. Det har jag lärt mig under åren och skäms inte att säga det rakt ut. Men på något sätt blir jag väldigt osäker när föräldrarna till barnen är i närheten. Jag gör deras misstänksamhet (för så klart vill ju alla föräldrarna bara det bästa för sina barn, och de flesta är väldigt skeptiska i början, mycket beroende på det dåliga samvetet också, över att de lämnar sina barn till någon annan) till mycket värre än vad det egentligen ens är. Som tur är varar detta tänkande från min sida bara de 1-2 första dagarna och därefter brukar jag märka att barnet redan tycker om mig, och så blir jag övertygad om att föräldrarna också märker det och blir av med sin misstänksamhet.

Men idag var första dagen. Alltså tyckte jag att föräldrarna tittar och bedömmer varje sak jag gör. Detta gör, och gjorde idag också, att jag tog lite avstånd. Alltså uppfattades jag säkert åter igen lite blyg och kanske t.o.m. kall, vad gäller deras egna barn iaf. Som tur är så hade alla våra andra barn en Haydee-dag igen, vilket innebär att de visade mer än tydligt att de gillar mig och känner sig trygga med mig. Och även min kollegas enda ansvarsbarn, som hon försökt få att somna i över en halvtimme, somnade 2 minuter efter att jag tagit över hans sovande (av min kollegas önskan). Då kände jag mig stolt över mig själv igen. :)

Men i vilket fall som helst så sade föräldrarna till nya barnet att vi ses imorgon igen. Alltså lär jag inte ha skrämt bort dem idag. :D

Redan i Sverige mötte man ofta okunnighet om flerspråkighet.

På något känns känns det som att det är ännu värre här i Tyskland.

Bara som dagens tanke. Och som Note to Self: låna böcker om flerspråkighet (på tyska för att få tyska ord för alla de begrepp jag lärt mig på svenska under studiernas gång), i synnerhet hos små barn.

Jag måste även bli bättre på att bara prata engelska på jobbet.

Over'n'out.

---
Talking about Sprachen im Kindergarten..

Jag borde ligga i sängen och sova, för imorgon ringer klockan rätt tidigt igen. Denna veckan har jag åter igen Frühdienst, vilket innebär tidiga morgnar, men som ändå känns så otroligt skönt. Att jobba 8-16 är ändå helt okej, till skillnad från 9-18 då tiden ofta bara står stilla. Under Spätdienstwochen känns det alltid jättejobbigt när kollegan/kollegorna åker hem klockan 16, för att man vet att man fortfarande har två långa timmar framför sig.

Och att komma hem efter jobbet under Spätdienstwochen innebär ungefär att man kastar i sig lite mat och att man går och lägger sig. Förra veckan var jag helt slut igen.

Men, nu är det som sagt min tidiga vecka, och oj som jag freue mich.

Vad som också glädjer mig är att mitt andra barn (av våra 3 barn som vi har i gruppen nu så har kollegan J ett och jag två ansvarsbarn), som varit rätt jobbig eftersom han gråtit och skrikit varje gång jag gått två steg ifrån honom (jobbigt för J som kände sig utanför och jobbigt för mig att ha en skrikande barn efter sig HELA tiden) har äntligen idag haft en jättebra dag! Han har varit som vilket barn som helst! Otroligt skönt kan jag lova er! Jag hoppas att det fortsätter så imorgon.

Jobbrelaterad är även det att jag pratade med ena chefen om semestertider förra veckan. Hon menade att mina semesterönskan ska prioriteras eftersom jag måste flyga hem och så, vilket är skönt så klart. Det allra skönaste var dock att hon indirekt lovade att jag får fortsätta jobba efter att mitt ett-års-kontrakt är över. Skönt att höra att man tycker om mig på  jobbet.

Och sista jobbgrej för ikväll: jag tycker att det är jätteskönt att kunna göra saker med kollegorna även efter jobbet! I torsdags var jag på gymmet med Ag och idag med J. På torsdag är planen att göra det med Ag och E, och amerikanska An har bjudit mig till sin Halloween-fest på lördag.

Alltså: även om jobbet är ansträngande och jag är riktigt trött och klagar över det så trivs jag ändå rätt bra och är jätteglad och -tacksam över att ha detta jobb.

På nya jobbet händer det saker. Egentligen gillar jag jobbet fortfarande; nya kollegan, MIN kollega, börjar på torsdag och vår nya avdelning får mer och mer saker i sig (har varit och handlat lite, samt köpt leksaker från leksakspresenterare* samt pysslat lite dekoration själv.) och många av dem andra i huset gillar jag också. Och det finns väldigt många gulliga och gosiga barn också så klart.

Men två vuxna för 12 småbarn är för lite om man ska ha någon pedagogisk verksamhet. Man har inte tid till något annat än att ta hand om barnen och enligt ena chefen inte ens det.

Denna ena chef skaffar sig fienden genom att säga saker, dra tillbaka saker, klaga på saker, fatta beslut om saker, osv. Idag råkade jag för första gången ut för henne (annars har jag hittills bara får positiva kommentarer från henne). Förra veckan när E och jag tog en prommis med våra barn så märkte vi att hjulen på barnvagen var tomma. Alltså sade vi om saken till chefen när vi kom tillbaka, eftersom vi dagen innan fått klagomål om att ha gjort sönder hjul på en annan vagn, vilket inte alls stämde, men vi glömde säga om saken när vi kom tillbaka (ni vet, 10 st barn som springer omkring / måste bli släpade eftersom de inte kan gå än, då har man andra saker i tankarna än att gå till chefen). När chefen sedan såg mig lite senare så frågade hon hjulen och om jag visste om dem går att ta los. "Det vet jag tyvärr inte." sade jag. "Om det går så kan jag ta med dem och pumpa luft i dem" sade hon. Det var ungefär så jag sedan uppfattade att situation tog slut.

Idag blev jag kallad till henne och hon klagade på att  hjulen fortfarande var tomma och att jag inte kommit och berättat om hjulen gick att ta sönder. För det hade jag lovat menade hon. "Ach so, så hade jag inte förstått det." "Jag sade ju att jag kan ta med dem, men att du skulle kolla om det går att ta loss dem." "Jag är ledsen, då har jag missförstått det. Jag vet tyvärr inte om det går att ta loss dem." "Nå, det handlar mer om die Rückmeldung (typ respons, feedback, svar, jag vet inte riktigt)." "Okej, men då har jag som sagt inte förstått det korrekt, jag är ledsen." "Men du fixar det idag?" "Jag vet inte hur man gör, men får jag tid över i eftermiddag så kollar jag om det går att ta loss dem." "Bra."
HALLÅ!? Gå och kolla själv, så blir det gjort snabbare! Vi har knappt tid att ta hand om barnen och nu måste jag / vi också springa och fixa hjul!

Min kollega, hon jag jobbar med den här veckan hamnade i byrån två gånger idag. Jag tycker synd om henne, för för vissa saker kan hon helt enkelt inte göra mycket åt, innan hon får en kollega till.

Med pauserna blev också tjaffs, alltså kunde hon åter igen bara ha en 10 mins paus idag. När hon redan har 9 timmars arbetsdag och för många barn. Stackars I... :(

Naja, mal schauen hur det blir. Jag vill ju självklart behålla mitt jobb, i synnerhet nu när jag precis fixat ny lägenhet och allt som hör till, men om det fortsätter gå neråt så som det nu börjat gå sedan nya chefen är där i chefsrollen så vet jag inte..

* Roligt att få lite leksaker presenterade för sig. Senast idag kom en kvinna som ville visa U3-leksaker för oss. Där satt jag 1½ timme och beställde till slut leksaker för cirka 90 €.

I tisdags:
Jag tar mina barn på eftermiddagen och går till en annan avdelning för att personalen därifrån ska sluta snart. Väl där ramlar en av mina småttingar baklänges och slår sitt huvud på golvet och börjar storgråta. Jag tar upp honom och försöker trösta honom. Ena kollegan till den andra kollegan: "Det ser bra ut. Hon ser bra ut med en bebis."

I onsdags:
Jag går till Waschraum för att klä på en av våra småttingar. En kollega står där och när hon ser oss säger hon: "Du ser bra ut med en bebis, det passar dig på något sätt."

I torsdags:
Jag har varit och bytt blöja på en av småttingarna, som sedan, trött som stackaren var, somnade på skötbordet. När jag kommer till hallen med sovande bäbisen i famnen så kommer en av cheferna ut ur byrån. "Stanna! Jag måste bara få ta en bild på er två, ni ser så härliga ut!"

Vad försöker de säga, mina kära kollegor?!?!?!