~La petite Haydee~

Igår var det åter dags att prata svenska, och den här gången var vi så många som tio! Det blir mer och mer populärt hela tiden verkar det som!

Men det som glädjer mig mer än det ökande antalet deltagare är det som A sade efter förra gången, som var hennes första gång. Hon berättade nämligen för mig att hon varit väldigt nära att hoppa av sin svenskkurs och bara ge upp med svenskan helt och håller, eftersom hon inte får något ut av lektionerna. Enligt henne förstår hon ingenting och hon känner sig besvärad av läraren som verkar ställa onödigt många frågor till just henne. "Men nu ikväll när jag satt mer er så märkte jag att jag kan! Jag kan förstå svenska och jag kan prata det själv också. Jag blev så mycket mer motiverad och är nu redo för att kämpa med svenskan! Tack! Tack så jättemycket!"

Det kändes bra. Kanske blir vår svenska inte perfekt, men bara känslan av att kunna något tillräckligt bra är rätt underbar, den också. :)

De senaste veckorna har jag tillbringat mycket tid med mina utbytesstudentkompisar, vilket har lett till att jag börjat komma närmare även sådana personer som jag inte hittills känt särskilt bra, även om vi haft gemensamma kompisar i över ett halvt år. Det börjar kännas mer och mer som en mini-familj. Eller mini är nog fel ord här, då även som minst består gruppen av tio personer. I vilket fall uppskattar jag allt detta verkligen. Det är härliga människor. Människor som man gärna umgås med så ofta det går.

Sedan det faktumet att man får lära känna olika kulturer mycket bättre, vad gäller saker som språk och mat och vanor, är bara ett stort plus! T.ex. igårkväll hade italienska A lagat gnocchi, en av mina absoluta favoriter från det italienska köket. Förutom maten och värden så handlade kvällen mest om Spanien: de olika språken och områden i landet. Särskilt roligt var det att följa diskussionen om Katalonien och resten av Spanien.. :)

Jag hade fått höra några dagar innan att spanjoner skulle titta ner på portugiser, och detta var jag ju tvungen att ta upp när ingen av mina portugisiska vänner var närvarande. "Nej, vi tycker inte illa om portugiser." säger V. "Men vi skämtar om dem i samma stil som fransmännen skämtar om oss spanjoner" fortsätter han. D vill även han bidra med ett skämt: "Vi är glada över att ha Portugal som granne. Om det kommer en tsunami så skyddar de oss..."
Så. Nu vet jag det. :D Tilläggas måste att alla mina spanska vänner här är vänner även med portugisiska killarna.

Jaja. Sangria och calimotxo har jag fått prova för första gången i mitt liv. Och nu blir det eventuellt även paella-middag för min del på spanska ambassaden snart.. :)

Igår hade vår alldeles egna, lilla studiecirkel sitt första möte. Det hela går ut på mina kompisar får prata svenska, och jag har blivit tilldelat rollen som cirkelledare. Trevligt hade vi - J, U och jag - och intresset var stort även bland de andra som fick höra om vårt lilla möte senare på kvällen. Den här veckan kan deltagarantalet var fördubblat! Woooow. Jag undrar om inte jag ska ta och skriva "cirkelledare" i mitt CV.. ;)

Klockan 14 (med "akademisk kvart" då de flesta kom lite senare) i lördags samlades en massa folk på plattan för att kriga. Med kuddar. Den 22 mars var nämligen den internationella kuddkrigsdagen (World Pillow Fight Day). Självklart var vi där med våra kameror. Och kuddar fick jag låna av andra kompisar eftersom jag varit tråkig och lämnat mina egna hemma.

Här nedan får ni som inte var där lite bildbevis på att detta verkligen skedde i centrala Stockholm (samt i flera andra storstäder i världen)


Klockan är 14: kriget kan börja!









Det var skitroligt! I alla fall de få sekunderna som jag vågade mig in i kriget.. ;)
Bevis på att jag var med och krigade, samt att jag fick flera slag samtidigt så snart jag kom fram till de andra krigare, hittas i en av bilderna.

Så, nu har man varit lite barnslig igen. Med många andra. Skönt!

Väl framme i Sverige hade jag några timmar på mig att göra en massa grejer innan gästerna anlände. Nå, lat som jag är så sov jag nästan hela dagen i stället. Dock åkte jag till Arlanda för att möta resenärerna där med SL-kort och lite andra produkter jag lovat köpa före påskledigheter på vissa ställen. Så lite bra kompis var jag ändå.

Dagarna med S och J här gick fort och vi hade jättetrevligt! Vi har varit och shoppat, vi har varit och slappat hos Mr Topi, vi har ätit gott, vi har varit och kuddkrigat, vi har varit och fikat med några av mina andra kompisar, vi har festat, vi har varit på loppis samt vi har varit på flera timmars fotopromenad på Söder.

Bilder har det tagits massor av då J köpt en fin ny kamera i Japan vid årsskiftet. Och självklart hade jag min egen och S sin egen kamera med sig, så det är nog lätt 1000 bilder vi har tagit totalt på fyra dagar. En bråkdel av dessa lär jag visa upp här i bloggen de kommande dagarna.

Jag har med andra ord haft en väldigt trevlig och lyckad påsk!

Denna är min goda vän sedan många år tillbaka. Min bräda. Den är inte den finaste och den är inte den bästa, men vi har kommit nära varandra.

Jag kom på att första gången jag åkte snowboard var 17 år sedan. SJUTTON ÅR! Sedan kände jag mig riktigt gammal igen.
På pisten träffade jag en grupp småkillar och jag frågade en av dem hur gammal han var. "Åtta." "Hur länge har du åkt snowboard då?" "Hmm.. jag minns inte." "Men handlar det om ett år eller flera år?" Flera" säger han och jag kan inte göra annat än att bli imponerad. Kanske är han en av de åkare som fortsätter att hålla Finland högt upp i listan över de bästa snowboardnationerna. Keep up the good work!



Så här såg det ut när jag stannade till och lekte lite med kameran mitt på backen.



Och ur en annan vinkel.. :)

”Jettebra! Min svensk ska bli absolut perfekt! Jag vill taler det som italiensk på nagra veckor, för du är en god larare! […]” står det i ett sms jag fick av U inatt. U är en italienare med tyska som modersmål. Igår satt han, jag och G och pratade svenska under en middag. Både U och G är nybörjare, men det gick ändå att ha konversationer med dem. Precis som jag gjorde med ”bästaste grannen G” så pratar jag alltid svenska med U på msn så att han får en chans att använda det lilla han lär sig under sina få svensktimmar i veckan. Men igår ville han att vi även skulle använda svenskan när vi är face-to-face. Förutom U och G, visade även andra intresse för att kunna få delta i våra diskussioner, på svenska.

Även J, en tjej från Österrike och K, en tjej från Tyskland, som båda kommit lite längre i språkinlärningen har frågat mig om inte vi kunde börja använda svenska i stället. Intresset och motivationen till inlärningen finns alltså hos dessa personer.

Men. För det första så har de bara svenskundervisning en enda gång i veckan och vad jag fått höra, redan förra terminen, så verkar de flesta ha lärare som bara betonar grammatiken: man får inte använda sitt språk alls under lektionerna, inte muntligt i alla fall (förutom muntliga presentationer då..).

Och för det andra, precis som det var för mig i början när jag kom till Sverige, så får mina kompisar inte öva sin svenska i den svenska vardagen heller, då svenskar, så snart de hör att de har att göra med en utlänning, byter till engelska.

Vad beror det här på? Vill svenskar passa på att använda sin engelska? Eller handlar det om att man är otålig? Har man inte tid att vänta att den andra vid några enstaka tillfällen måste leta efter ord i sitt mentala lexikon?

Jag minns att jag envisades att fortsätta på svenska, även om personerna vid busshållsplatserna, i kassorna, inne i stan bytte till engelska när de hörde att jag inte var svensk. Det tipset har jag gett till mina kompisar också.

Och eftersom det var så roligt igår så funderar jag på att föreslå att vi börjar träffas lite då och då bara för att prata svenska. Jag är rätt säker på att kompisarna skulle uppskatta det. Dessutom så skulle jag få lite träning för mitt framtida yrkesliv… ;)

I stället för att sitta ensam hemma på alla hjärtans dag gick jag på en studentpub. Ett väldigt bra beslut: det var hur mycket folk som helst och jag fick chansen att träffa många kompisar och bekanta. Trevligt trevligt!

Sedan jag började i skolan som 7-åring har det varit ett enda år då jag inte gått i skolan i någon form – året då jag kom till Sverige och jobbade som au pair. Förutom det året har jag studerat mer eller mindre flitigt. Eftersom jag inte bott i någon studentkorridor eller fått en massa kompisar genom studierna har studentlivet varit relativt lugnt för min del.

Fram till september förra året. Sedan jag ”invaderat” en grupp utbytesstudenter har mitt studentliv hittat en nivå som jag inte visste fanns. Tur det, för efter den här terminen kommer jag kanske inte kunna titulera mig själv som student längre. Härligt på ett sätt, men läskigt och väldigt tråkigt på ett annat sätt. Det gäller att passa på nu.

Att mr Topi och jag dessutom fått tillbaka vänskapen vi hade innan vi blev ihop gör att det blir en och en annan kväll ute tillsammans med honom och hans kompisar också.

Vissa veckor, som denna, är det full fart hela tiden. Fest fyra kvällar i rad. En del oplanerade, en del planerade, men roliga festkvällar med härliga människor. Roligt roligt, men även jobbigt jobbigt: jag är för gammal för det här, ”egentligen”!

Tack S-folket för härliga dinner-party:n i onsdags!
Tack mr Topi & co för öl- och karaokekvällen i torsdags!
Tack S-folket för ”vodka-kvällen” i fredags!
Tack N för inflyttningsfesten igår!

Och en rolig eftermiddag med hockey (sorry Sverige!) och en stor grupp nya utbytesstudentkompisar (samt över 13 000 andra) som sällskap hade jag idag. Följd av en tortilla-middag hos A.

Nu är Haydee officiellt helt slut.

Samt ensam hemma. Hur är det möjligt att man, efter att ha umgåtts med tiotals härliga människor under veckan, ändå känner sig så otroligt ensam när man kommer hem…?

Igår var jag ute med Mr Topi och ett gäng utbytesstudenter. Jag hade kommit överens om att T och jag möter de andra inne på puben, eftersom de andra skulle komma lite senare.
När vi kommer fram till stället är det ingen kö. Dörrvakten tittar på oss och säger sedan ”18 år och rockmusik”. Både jag och T blir överraskade då ingen av oss ser så ung ut, och T svarar ”ja, jag är 28…”. Vakten fortsätter: ”ja, men det är 18 åringar och rockmusik som gäller där inne. Vill ni verkligen in?”

:D