~La petite Haydee~

Jag på en lektion som jag fick hålla på engelska idag:
"Next week is my last week here."
Eleverna i klassen:
"Neeein!"

Det var så äkta besvikelse, att jag blev rörd. De kommer att sakna mig.

Jag kommer att sakna dem. :(

Hälsningar frün München! Regnet har öst ner sedan inatt och det verkar inte direkt bli bättre. Ikväll ska det snöa ocksü, har jag hört frün mina bayerska kompisar. Det ska bli roligt att uppleva vinterns första schnee här nere, även om A antog att det skulle försvinna rätt snabbt. Vi für se.

Egentligen skulle fredagen bli min sightseeing-dag, men jag har absolut ingen lust att üka till stan nu. Tvärtom njuter jag av att sitta under filten med en tekopp i handen. Inte helt fel.

Och nu kom E hem, sü jag kanske für lunch ocksü snart.

Vilken stad är vilken? Alternativen är Bonn, Düsseldorf och Köln.

Fyra storstäder inom en vecka. Förra helgen blev det Bonn, Köln och Düsseldorf, och från och med imorgon är jag i München.

Det ska bli så roligt att åka dit igen, även om jag måste erkänna att jag är lite rädd.. har en känsla att det blir en del problematik mellan vissa personer..

Na ja, Bayern - here I come!

Idag är det den 9. november. Datumet är viktigt när man tittar tillbaka i historien.

För precis 70 år sedan, 9.11.1938 var Kristallnatten.

51 år senare, 9.11.1989 föll Berlinmuren.

Double-date:n gick bra. Notan var på 344€.

R och M var trevliga båda två, och ja, det finns vissa liknelser mellan mig och R. Inte så att vi ser precis lika ut, men jag skulle inte undra om folk trodde igår att vi var systrar. Systrar, som i och för sig pratade dålig engelska/tyska med varandra, men ändå! :D M frågade för början vad jag ville använda för språk, och E svarade åt mig "deutsch", men till slut pratades det ändå mest engelska. Rätt skönt, eftersom engelska för mig är ändå som ett tredje språk, medan att prata tyska, i synnerhet i sällskap av tre tyskar som känner varandra sedan flera år tillbaka, är ansträngande. Så igår kunde jag vara min pratglada mig.. ;) R däremot hade lite svårigheter med engelskan, eftersom hon inte använder språket särskilt mycket. Hon råkade bjuda på några roligheter pga, men där var hon också lik mig: hon kunde skratta åt sig själv.

I vilket fall, en väldigt trevlig kväll. Förhoppningsvis kommer vi att kunna göra något tillsamman i München om 2 veckor, och denna gång tillsammans med själva länken mellan mig och de andra tre, M. (Dumt med namnförkortningarna eftersom det blir svårt när båda två börjar på M.)

Och vad gäller notan. Den var verkligen på 344€, men det enda jag behövde betala under kvällen var 2€ för toalettkvinnan. Det var nämligen Ms företag som betalade hela kalaset. "Beställ exakt vad ni vill, och hur mycket ni vill!" sa M så snart vi hann sätta oss ner. Så det blev för- och huvudrätter och en hel del dricka. Och gud vad det var härligt att för en gångs skull få ta precis det man kände för! I vanliga fall står jag i mataffären och jämför priser för att sedan ta den billigare pastan/det billigare brödet. Så skönt att för en kväll slippa detta.

Idag har det varit en väldigt ansträngande dag. Till en del får jag skylla mig själv eftersom jag inte gick och la mig förrans alldeles för sent inatt. 5 timmars sömn räcker inte när man redan känner sig förkyld och trött.

Det första jag möts av på jobb är en elev som sitter hos min handledare, och handledaren som lyfter upp blicken, men inte ens säger hej. "Jaha, en sådan där dag igen" tänkte jag bara. Eleven i fråga har fått höra att hon är gravid, och hon vågar inte gå hem för att hon är rädd för att pappan kommer att slå henne om han får reda på saken.

I lärarrummet får jag höra att läraren som jag sökte, alltså läraren vars klass jag hade lovat undervisa igår, innan jag kom på att jag inte alls kan göra det eftersom jag var på en annan tillställning hela dagen igår, vilket jag bad min handledare meddela läraren i fråga, men som handledaren inte gjort, var inte där. Oj, vilken lång mening. Alltså kunde jag inte hinna läraren så jag kunde inte be om ursäkt för missförståndet och för att kunna hitta en ny tidpunkt för lektionen.

Därefter kommer rektorn och frågar om jag kan hoppa in som vikarie på en lektion tills en annan lärare kommer från ett möte som hon måste delta i. "Natürlich" säger jag.

Sedan går jag in i handledares rum igen och efter att hon blandat ihop saker och ting, blir hon typ sur på mig för det, även om jag absolut inte hade något med saken att göra.

Därefter var det rasten som jag har hand om, och den gick, som tur är, väldigt väldigt bra, och eleverna berättade att de undrat var jag varit de senaste dagarna, och de kollade så jag kommer nästa vecka igen. Efter rasten var jag så glad och var så nöjd med livet.

Bara för att komma in i byggnaden igen, och för att försöka gå in i kontoret, men detta för att bli tillsagd att vänta utanför för att handledaren hade "ett möte" med två elever. Där satt jag och väntade i hallen, utan att veta hur länge jag skulle behöva göra det och utan att kunna gå igenom pappren som jag skulle ha i klassen som jag skulle vikariera i.

Sedan när jag äntligen kommer in, och frågar handledaren något inför lektionen som jag ska gå på, så svarar hon kort att "inte kan hon veta sådant", och "du ställer ibland sådana frågor ......" . Hallå!!! Du är handledaren! Du har medvetet tagit jobbet som handledare och då borde du vara beredd på att svara på frågor! Och jag är mycket medveten om att hon inte kan ha svaren på alla frågor, självklart inte, och det är helt okej att svara att man inte vet. Men att hon blir sur när man frågar, det tycker jag bara är orättvist!

Nåja. Lektionen var kaotisk. Utan att överdriva. Halva klassen sprang runt och skrek och kastade saker på varandra och lyssnade inte. Det är första gången i mitt liv som en lektion varit så kaotisk, och det kändes jättejobbigt. Men om jag ska hitta något positivt, vilket jag ju självklart måste göra är:
1) halva klassen, dvs. den gruppen som jag hade ett teaterprojekt med förra veckan, lyssnade faktiskt rätt bra, och gjorde vad jag bad dem att göra. Alltså verkade det som att de fått lite mer respekt för mig efter vårt intensiva samarbete. Det känns skönt.
2) min engelska verkade imponera eleverna, eftersom de faktiskt tystnade en stund när jag började prata engelska. Och så slutade några av de mest stökiga eleverna faktiskt jobba med uppgifterna jag hade med mig, och kom fram för att fråga efter mer när de blev klara med de första. Det kändes också skönt.

Efter denna lektion hade jag 15 minuters rast innan nästa lektion jag skulle hålla, för ja, läraren som jag vikarierade för kom 2 minuter innan lektionen var slut..
Men i vilket fall, en kort rast var det, men när jag kom till kontoret, kom några flickor från en klass dit och ville prata med min handledare. Hon hade redan åkt för dagen så jag sade att hon tyvärr inte är där idag. Jag frågade om jag kunde hjälpa, men de sade nej. Sedan frågade jag om någon annan skulle kunna hjälpa, varpå de sa nej igen. Eftersom de fortfarande stod kvar och såg förvirrade ut frågade jag än en gång om jag inte kunde hjälpa. De började en av flickorna berätta om att en klasskamrat blir slagen av sin pappa och att de var rädda för att han ska råka illa ut under helgen.

Efter en kort pratstund med flickorna, ringde jag sedan handledaren för att kolla vad jag borde göra, och det svar som jag får lyder: "vad ska jag göra, jag kan ju inte göra någon fjärranalys härifrån". Jag blir bara helt paff und undrar vad det där är för svar egentligen! Sedan frågar jag om jag borde gå och berätta för klassläraren, och därefter blir handledaren lite mer vanlig igen och säger att hon pratar med flickorna imorgon bitti, och att jag inte behöver göra mer idag.

Andra lektionen som jag höll gick däremot lite bättre och i slutet hade vi lite tid över så kunde jag lära eleverna och deras klasslärare lite finska. De verkade tycka att det var roligt.

Sedan lyckades jag radera ett meddelande som någon lämnat på telefonsvararen.

Jag gick från jobbet 15minuter innan arbetstiden tog slut, men jag kände att jag inte klarar av mer.

Dagen innehöll som sagt en del goda stunder, och jag ser fram emot måndagen för att kunna träffa vissa av eleverna igen. Men. Samtidigt är jag bara så trött på allt just nu. Jag är så otroligt trött på min handledare som blivit så konstig den senaste tiden. Hon är bara otrevlig hela tiden och verkar helt enkelt ha tröttnat på mig eller något. Om så är fallet, så är det ju okej, hon har rätt att göra det, men då tycker jag att hon som vuxen, professionell människa skulle kunna säga det. Om hon stör sig på något hos mig, så vore det bättre om hon sade det så kunde jag kanske försöka ändra på det.
Samtidigt som jag vet att jag egentligen borde fråga henne, men under de här månaderna, varav de första var jättebra och -trevliga, så har jag märkt att hon är inte den bästa på att ta emot kritik och tips, och därför så känner jag, vilket jag oftast inte gör, att det är bättre att inte prata om saken. Kanske har jag fel, kanske ska jag ta upp allt detta med henne, kanske kommer jag att göra det snart.

Sedan är det så otroligt jobbigt att behöva arbeta med alla dessa problem. Det är så tungt att behöva höra i vilket helvete många av eleverna lever i; jag känner mig så maktlös och ledsen. På måndag när jag går tillbaka frågar jag ju så klart handledaren vad hon gjort för pojken till exempel, men vad ska jag göra om hon inte gör något? Vart ska jag vända mig för att hjälpa denna pojke? Vad är bäst för honom?

Jag vet inte. Jag känner mig bara så trött just nu.

Här kommer lite bilder som jag tog i Hamburg i helgen.


Hamburg, ännu en tysk stad som jag automatiskt kopplar ihop med vatten och båtar.


I tog mig till en byggnad i Speicherstadt där det bland annat fanns en mattaffär (eller vad heter affärerna som säljer mattor?), Afganistan-museum och Kryddmuseum.

En tysk stad utan öl är ingen tysk stad..


Detta var mitt favoritobjekt för helgen! Några gånger lyckades jag fånga en besökare på bilden. Som här.


Och här.


Nu har jag påbörjat Glühweinssäsongen med Is egna Glühwein. Jag föredrar fortfarande svenska glögg, men Glühweinet smakade rätt gott det också måste jag säga.


Dags att åka hem! Det var hur mycket folk som helst på Hauptbahnhof, både i fredags när jag kom och i söndags när jag åkte hem.

U var här i augusti och kommer igen i december. J var här i september och henne och U kommer jag även att träffa i Österrike strax före jul.

V träffade jag i München i oktober och nu har han precis bokat ett flyg hit för slutet av månaden! Vad glad jag blev nu!!!

Härligt att alla från vårt Südtirol-gäng verkar ha tyckt att det är värt att betala för att komma och hälsa på hos mig här! Det gör mig väldigt glad! Förhoppningsvis kan vi alla vara på ett och samma ställe i januari, när huset i Finland står tomt.. ;)

P.S. Nu är kalendern helt fullbokad: inte en endaste helg finns det kvar med en tom plats, utan planer.