~La petite Haydee~

Idag flyttar jag. Mina grejer och jag lämnar stadsdelen som jag kommit att tycka så mycket om under mina tre år här.

Grejerna flyttas till ett förråd i en annan stadsdel, och själv flyttar jag tillfälligt in hos exet.

Det mesta är nerpackat, förutom viktiga saker som högtalare och laptop, samt köksgrejer som jag behöver för lunchen som väntar på hungerkänslan. Även om det mesta är klart så kan jag inte låta bli att känna att något inte stämmer. Att det är något som jag inte alls tänkt på. Eller något som jag glömt.

Att mina väskor för Tyskland redan är fullpackade även om viktiga saker som skor inte finns i dem, är inte bra. Jag måste antingen ta bort en massa, eller så får jag snällt betala för extrakilos. Kanske kunde man skicka något per post också, men just nu vet jag inte ens min adress..

Igår var det dags att säga hejdå till min etiopiska familj.. inte lätt..

Jag har dåligt samvete över mitt resande. Jag känner att jag inte borde åka iväg när jag vet att det finns några personer här i Stockholm som skulle behöva min hjälp just nu när de är i en svår period i sina liv. Jag känner också att jag, i stället för att åka längre bort, borde åka hem till Finland och tillbringa mer tid med en relativt nära släkting vars sjukdom tagit ett steg åt fel håll. Jag känner att jag är väldigt självisk.

Jag känner mig väldigt negativ annars också. "Allt kommer att gå fel." "Vi kommer att hamna i trafikköer med flyttbilen." "Vi blir försenade och måste betala extra." "Förrådet är för litet." Var är mitt positiva tänkande?

Även vad gäller Tyskland så verkar det som att alla andra (förutom mina föräldrar då..) är mycket mer positiva och ser fördelarna med mitt beslut. Varför har jag fastnat vid nackdelarna så mycket?

Men med lite Die Ärzte i bakgrunden ska jag nu börja laga mat...