~La petite Haydee~

Egentligen inget att skratta åt, men jag tyckte ändå att det var lite roligt att läsa det här.

Jag tror jag får ta och förbjuda G, M1, M2 och R att titta på fotbolls-Em i sommar. Inte så att jag tror att jag skulle ha någon större framgång även om jag försökte göra det.. :)

Månadens inlägg ska den här månaden handla om födelsedagar. För en person som inte ens kommer ihåg sin egen ålder och som t.o.m. blandar ihop sin egen födelsedag med en gammal skolkamrats födelsedag, betyder inte födelsedagar jättemycket. Varför ska man egentligen fira att man blir ett år äldre? För inte händer allt detta åldrande ändå under en och samma dag, och förhoppningsvis blir man klokare och på alla sätt bättre under årets gång och inte på en enstaka dag.

Dock brukar jag vilja ha en födelsedagsfest ändå, eftersom det ger en möjlighet att få många av sina kompisar till ett och samma ställe vid samma tidpunkt. För mig är alltså födelsedagar en bra ursäkt till att ordna en liten mingelhappening dit även kompisar som bor kvar i Finland ibland dyker upp. 2007 hade jag en liten fest här i min nuvarande lägenhet. 2006 hade vi en stor 75-års fest tillsammans med två kompisar i Finland. 2005 festades det i min dåvarande lägenhet, precis som 2004. Varje år har de flesta av mina närmaste kompisar kunnat delta, och 2006 var vi ju väldigt många, vilket var härligt. Redan nu med över ett halvt år kvar till min födelsedag har jag börjar fundera lite var man skulle kunna ha en fest där folk från olika länder (för de har de flesta av S-folket också flyttat tillbaka till sina hemländer) kan komma. Det lutar sig mot huset i Finland igen…

Är det verkligen sant att det inte finns någon superlativ form av 'få'?

Om det heter dålig, värre, värst, varför skulle det då inte kunna heta få, färre, färst?

---

Uppdatering några minuter senare:

Catharina Grünbaum skriver att hon stödjer alla som tar "färst" i sin mun. Men när man ska skriva det i en uppsats då..?

Och nu fick jag en annan språkfundering. Stödjer eller stöder?

Andra Ordlösa hittas via Nejma.

I: "thank you very much, my little [Haydee]"
M: "i am fine...but i miss mina lilla A och stor [Haydee] :)"
R: "so sweet little [Haydee] "

Mina kära killar verkar ha lite svårt att komma överens om min storlek! :)

Jag tycker om mina (nya) kompisar. De är riktigt schyssta (ja, jag vet att man egentligen inte ska stava det så där), och roliga. Festen i lördags var toppen, men det som gör mig riktigt glad är alla de snälla människor som jag egentligen inte ens känner ordentligt än, men som ändå ställer upp och frågar om man vill sova över hos dem för att jag ska slippa åka hem ensam mitt på natten. Dessutom var alla så uppriktigt förvånade och besvikna på att jag inte följer med till Kiruna dit en stor grupp folk åker snart. Och så tyckte några som jag inte heller känner så bra att jag borde flytta till en tom lägenhet i huset så jag kan bo närmare alla.

Thanks S-people! You are great!

Här får ni se lite bildmaterial från 60's festen igår.

Tack Cliff Hanger, Susanna och Adelheid för era tips inför 60's-festen imorgon. Jag tror att jag har löst det med kläderna nu (det blir mer kort klänning -style än marijuanaplanta och storblommiga, utsvängda byxor om jag inte får kalla fötter och ångrar mig kommande dygnet), men nu undrar jag om det är någon som är duktig på sådant här? :)

---

Uppdatering

Så här knappt ett dygn senare börjar jag verkligen få kalla fötter. Ni som känner mig utanför bloggen vet att jag inte är någon klänningsmänniska, och kort kort är verkligen inte min grej! Dessutom verkar det som att alla andra kör hippie-stilen. Jag har ångest! :D

Men nu ska jag väl ändå gå och köpa lite smycken och ett skärp.

Usch usch usch!

Hjälp mig, snälla läsare! Vad ska man ha på sig om man går på en fest med "60s" som tema? Hjälp!?

De senaste veckorna har jag känt mig deprimerad. Alla har vi säkert varit med om att en viktig person i ens liv försvinner på ett sätt eller ett annat. Sådant är alltid jobbigt. I slutet på förra året försvann de tre människor som kommit att stå mig allra närmast här i Stockholm; G, M och R flyttade tillbaka hem.

Det är konstigt hur snabbt man kan bygga upp relationer. Det är konstigt hur nära man kan stå personer som man bara känt några månader. Och det är konstigt hur mycket man kan sakna någon/några.

Nu är det ju inte så att jag aldrig mer kommer att träffa dessa tre, eller C & M som också lämnade Sverige nu i januari, men inte är det samma sak när all kontakt måste ske via mobiler och datorer. Mer än någonting annat ser jag fram emot den dagen då jag får träffa mina tre favoritkillar.

Under tiden måste jag dock göra något annat än att sitta ensam hemma och tycka synd om mig. I lördags var jag på en fest där jag träffade många bekanta ansikten och många nya ansikten. Igår kväll fick jag chansen att träffa ännu fler bekanta då de nya ansikten nu kan räknas som bekanta. Det känns bra att se hur folk ser glada ut när de ser en igen!

Jag är övertygad om att jag kommer att få en väldigt trevlig vår med alla dessa människor, men jag kan inte låta bli att oroa mig redan lite inför sommaren. Så länge det handlar om utbytesstudenter så är ju faktumet det att utbytesstudier inte varar mer än en termin eller två. Hur kommer det att kännas i juni när även V, I, L, U, A och alla andra åker hem till Spanien, Lettland, Tyskland, Italien, Portugal, Österrike, Belgien, Schweiz, France, Hong Kong, Irland, England, etc.? Hur ensamt och tomt kommer det inte att kännas då…?